Min langare heter Danisco.

Varför måste vi alltid förknippa att mysa med att äta något "gott". Räcker det inte att bli stimulerad av en bra film eller annat nöje? Varför måste vi samtidigt uppleva smaker i form av söt choklad eller salta, feta chips?
Jag vet att det är ett kulturellt arv att njuta av att äta "onyttigheter" tillsammans i någon sorts social orgie i godis, men för inte så längesedan så var det fortfarande "lyx" med godsaker och man proppade inte i sig bara för att det var "fredagsmys".
(Snälla notera inte min överanvändning av citattecken...)

När jag var liten, vilket var en del år sedan nu, så fick man DELA en 33 cl Apotekarnes läsk när det var släktkalas. Det fanns inte att man köpte en 2 liters Cola och svepte den ensam på en kväll. Nu dricker jag knappt läsk själv, jag är mest skyldig till chokladätande, men jag vet att det finns många speciellt unga personer som dricker litervis med Cola eller annan läskeblask...

Nu börjar detta likna ett klassiskt "det var bättre förr"-inlägg och det vill jag inte påstå. Jag tror bara att det var några årtiondens fördröjning mellan att Sverige fick bättre ekonomi efter världskrigen - marknadsekonomi - fri marknad - fri konkurrens - fri tillgång till allsköns onyttigheter till ett rimligt pris. Hade den tillgången funnits på 50-talet, så hade människor garanterat stoppat i sig lika mycket då som vi gör nu.

Hur ska man då komma till bukt med detta??
Det är svårt för mig att tro att människor (i allmänhet) någonsin kommer att kunna ha ett balanserat förhållande till osund mat, dryck och snacks, då det är så lättillgängligt, billigt, socialt inpräntat samtidigt som det ger en ögonblicklig stimulans - du behöver inte kämpa för att få tillfredställelse, du bara proppar i dig en chokladkaka och omedelbums är du lite lyckligare ...eller?

Jag är en matälskare själv och älskar även smaskiga efterrätter, oftast. MEN när jag t.ex. har varit sjuk och inte ätit sötsaker på ett bra tag så tycker jag att godis är nästintill äckligt. Detta bekräftar för mig, att de upptäckter angående sockrets likheter med heroin, är sanna.
Som en sann heroinist, förlåt sockerberoende, så kvittar det oftast att jag har blivit tillfälligt "ren". Jag får återfall gång på gång. Det är en easy fix, en pick me up, en älskad vän - SOCKRET! Den kommer aldrig att överge dig.. Du behöver bara gå ner till affären på hörnet och köpa dig lite stimulans, lite "instant high". Min langare heter Danisco.

Skämt åsido, alla är vi sockerberoende på något sätt eftersom vi måste ha blodsocker. Så det är inte konstigt att kroppen blir tillfälligt lycklig när den får en stor dos näring på kort tid. Våra kroppar är inte byggda för att ha konstant tillgänglighet till näring samt stillasittande liv.

De flesta av oss vet att man bör äta nyttigt och röra på sig mycket. För de flesta är det inte omöjligt att klara, men det är jobbigt - jobbigare än att sitta stilla och äta. De flesta människor har skäl för att inte träna eller äta rätt. Inte alltid BRA skäl, men ändå skäl. Dessa skäl är i värsta fall lathet, men jag tror uppriktigt sagt att det oftast beror på tidsbrist, med långa arbetsdagar som inte ger utrymme för bra matlagning eller träning. Detta hänger ihop med önskan om att göra viktigare eller roligare saker, dvs prioriteringar. Är man förälder prioriterar man oftast barnen och vill inte "ta tid från dem".
Detta är svårt, för det bästa är självklart om man tar hand om sig, men om man jobbar 8 timmar om dagen och har 10 timmar borta från hemmet per dygn, en hund som ska rastas, lägenhet/hus som ska städas, ögonbryn som ska noppas, ben som ska rakas, lister som ska målas, uppsats som ska skrivas... så förstår man inte hur FAN man ska hinna med att ta hand sitt tempel - sin kropp och därigenom förlänga livet och förbättra ork och psyke.

Tänk om alla arbetsplatser schemalade träning 30-45 minuter, så att man hade 7 timmars arbetsdag + träningstimme (träning + dusch). Jag tror att detta skulle öka effektiviteten i längden, med piggare, friskare medarbetare som slipper ångest över hur de ska hinna med träning.
Dessutom skulle det kunna minska landets sjukvårdskostnader drastiskt, människors livslängd skulle öka och man skulle frigöra fler endorfiner och därmed skulle vi bli lyckligare och kanske även arbeta längre.
Nu inser jag problematiken i min utopiska dröm - skulle man "tvinga" folk att träna då? Skulle man alltid ha någon som kollade om man verkligen tränade eller om man gjorde något annat under "träningstiden"? Skulle man behöva ha kompetensutvecklingssamtal med chefen angående träning? Vad skulle hända med de som inte ville träna?? Man skulle ju kunna välja mellan 7 timmars arbetsdag plus träning eller 8 timmars arbetsdag, då återstår ändå problematiken med eventuellt fusk med detta system.

Jag får helt enkelt klura vidare på min idé och idiot- och fusksäkra detta "Träning på jobbet"- förslag.

Nu är min hjärna slut, dags för heroin (Snickers)!